Glasblåsning - historia

Glasblåsning är en glastillverkningsteknik som uppfanns av fenicierna cirka 50 f.Kr. någonstans längs syriska-palestinska kusten. De äldsta bevisen från blåst glas har hittats i en gammal glashytta för lite mer än 2000 år sedan. (bilden nedan är ett romersk blåst glas daterad till år 400).

Det som hittades var fragment av glasrör, glasstänger och små blåsta glasflaskor, som hade dumpats på ett rituellt bad i det judiska kvarteren i Jerusalem. Föremålen är daterade från från 37 till 4 f.Kr. Några glasrör man hittade hade blivit uppblåste på ett liknande sett som sker idag och upptäckten klassades som det revolutionerande steg som ledde till en förändring i uppfattningen och förståelsen av glas. Uppfinningen överskuggade snabbt de andra traditionella metoderna att tillverka glas på, såsom gjutning och andra enklare tekniker. Tack vara glasblåsningen kunde man nu forma glaset som man ville..

Glasblåsning

Glasblåsningen kom igång och uppmuntrades kraftigt strax innan jesufödelse då det romerska imperiet tog del av den nya blåstekniken. Det var främst i områdena som idag är Libanon, Israel, Palestina och Cypern som glasblåsning användes flitigt. Vid samma tid i Libanon fanns en glasblåsare vid namn Ennion som var känd för sin glastryckkonst som var väldigt komplicerade. Bland de arrangemang han gjorde blev hans komplexa glasfartyg kända tack vare hans skicklighet. Samtidigt som Ennion fanns det ytterligare 4 duktiga glasblåsare, Jason, Nikon, Aristeas och Meges.

Under samma tid nådde glasblåsningskonsten Egypten, där man hittat bevis i form av en dikt om glasblåsarkonsten och även runt Grekland där det tillverkades glasflaskor för parfym och oljor. Strax efter fenicierna lärde sig att blåsa glas började de sprida kunskapen till verkstäder till väst i det romerska riket och upp mot Italien. Senare spred sig kunskapen snabbt vidare till nuvarande Schweiz, Frankrike och Belgien. De fynd man hittade vid den här tidpunkten var blåst glas så som parfymbehållare och flaskor. Glasflaskorna var relativt små och enkelt gjorda på grund av att man endast använde sig av lerrör vid glasblåsning runt den här tiden. Järnrören började användas runt år 400 och gjorde det möjligt att tillverka mer avancerade saker med glasblåsning.

Vid medeltiden kom glasblåsning att bli närmast serietillverkat. Det var blåst glas i form som började bli mer populärt på grund av enkelheten att skapa både snabbt och snyggt. Vid år 1450 startade en man vid namn Angelo Barovier ett glasmärke som tillverkade kristallklart glas som han döpte till Cristallo. Glasblåsning försvann mer och mer då det blev enklare att tillverka glas i maskiner och det var inte förrän 1962 med the "Studio glass movement" som glasblåsning fick tillbaks sin status och började användas flitigt igen. Nu för tiden görs allt blåst glas som konst och design glas.

Glasblåsning i Sverige

Den medeltida glastillverkningen i Sverige var tidigare nästan helt okänd. På senare tid har dock glastillverkning kunnat konstateras vid Alvastra kloster, Nydala kloster och Varnhems kloster redan på 1100-talet, Lödöse kloster från 1200-talet, samt Vadstena kloster från 1300-talet. Dessutom har glastillverkning förekommit vid Gotländska kyrkobyggen under 1200-talet. Den enda kända produktionen är fönsterglas för kyrkornas behov, även om medeltida glasbägare inte är ovanliga fynd i städerna, och vissa av dessa teoretiskt skulle kunna vara tillverkade i Sverige.